Till blåbärsskogen och tillbaka
Igår upplevde jag nog den bästa promenaden i hela mitt liv.
Jag började att gå grisarundan, en liten runda runt kvarteret på tjugo minuter. Men när jag kommit till en bit på vägen så uppenbarade sig en sidosväng. Jag undrade jag hur lång den vägen var och sedan tog jag reda på det. Jag gick, gick och gick i nästan trekvart åt ett håll tills vägen inte längre var en väg utan en grusstig och den inte ledde längre fram än till en tät skog.
Då vände jag.
Solen sken, det blåste lagom och när jag vid ett tillfälle tittade ut över åkrarna fick jag en intensiv mormor och morfar-känsla, den känslan jag fick när jag var mindre och tittade ut från deras trädgård och såg den skånska slätten och alla vindkraftverk vars vingar jag aldrig lyckades följa med blicken längre än typ fyra sekunder. Blåsten som aldrig upphörde, inte ens på de varmaste juni-dagarna var det vindstilla hos mormor och morfar.
Det blev en sentimental promenad. Dels för fler barndomsminnen som poppade upp på min näthinna likt snödropparna i marken, och dels för att jag påmindes av de minnen jag kanske inte kommer att få uppleva på grund av dåliga beslut och trasiga relationer.
Min mp3 gick på shuffle och den visade att den än en gång känner mig bättre än vad jag känner mig själv. En salig blandning gjorde mig extra känslosam, typ som att jag plötsligt såg och kände allt tredimensionellt. När jag trodde att den perfekta låten var slut kom nästa, och nämen hoppsan, den var ännu bättre.
Jag kunde inte komma undan stressen ens på promenaden, men det gjorde inte så mycket. Att titta på mobilen tillräckligt ofta gjorde bara att promenaden verkade evig.
Jag började att gå grisarundan, en liten runda runt kvarteret på tjugo minuter. Men när jag kommit till en bit på vägen så uppenbarade sig en sidosväng. Jag undrade jag hur lång den vägen var och sedan tog jag reda på det. Jag gick, gick och gick i nästan trekvart åt ett håll tills vägen inte längre var en väg utan en grusstig och den inte ledde längre fram än till en tät skog.
Då vände jag.
Solen sken, det blåste lagom och när jag vid ett tillfälle tittade ut över åkrarna fick jag en intensiv mormor och morfar-känsla, den känslan jag fick när jag var mindre och tittade ut från deras trädgård och såg den skånska slätten och alla vindkraftverk vars vingar jag aldrig lyckades följa med blicken längre än typ fyra sekunder. Blåsten som aldrig upphörde, inte ens på de varmaste juni-dagarna var det vindstilla hos mormor och morfar.
Det blev en sentimental promenad. Dels för fler barndomsminnen som poppade upp på min näthinna likt snödropparna i marken, och dels för att jag påmindes av de minnen jag kanske inte kommer att få uppleva på grund av dåliga beslut och trasiga relationer.
Min mp3 gick på shuffle och den visade att den än en gång känner mig bättre än vad jag känner mig själv. En salig blandning gjorde mig extra känslosam, typ som att jag plötsligt såg och kände allt tredimensionellt. När jag trodde att den perfekta låten var slut kom nästa, och nämen hoppsan, den var ännu bättre.
Jag kunde inte komma undan stressen ens på promenaden, men det gjorde inte så mycket. Att titta på mobilen tillräckligt ofta gjorde bara att promenaden verkade evig.
Kommentarer
Postat av: sarah-louise
poetiskt
Trackback
