scandinavian blonde

Idag kom jag att tänka på mitt livssynsläger som jag var på för snart tre år sedan. Eller, jag började tänka på en kille som var där.
Jag minns inte riktigt vad han hette, säkert typ Casper eller nåt. I alla fall, på det här lägret hade vi en massa gruppdiskussioner och en dag var det om genus och könsroller och dylikt. Och jag inflikade då att jag tyckte att alla amerikanska sitcoms är så könsstereotypa och att jag störde mig på att i nästan varje avsnitt var det en "ska mannen laga mat?! nej huanemig! smit undan du, det är ju din fru som tycker sånt är roligt!"-scen som fick hela studiopubliken att dö av skratt.

Och då sa den här CASPER, eller OLIVER, eller vad han kan ha hetat; "Meh. Ofta man bara orkar analysera så mycket? Fan va töntigt. Och förresten tycker jag det är hett när min flickvän hånglar med sin kompis och vi får filma det för att kolla på senare. HÖHHÖHÖHÖHÖHHÖHHHHH"

När jag tänker tillbaka på den där diskussionen här blir jag så trött. Trött på den där jefvla Stockholmsattityden han hade och smyg-antifeminismen som fick mig att känna mig som en över-prettig och bitter feminist på fjorton bast. Men jag blir också väldigt trött på mig själv som var så van vid att skratta att jag bara fnissade och sa "jaja, ursäkta då...!" och trodde att jag hade vunnit diskussionen istället för att reagera som jag borde ha gjort, alltså att säga till honom att låta mig tycka vad jag vill och att han såg ut som en röv i ansiktet.
Jag vann inte diskussionen inser jag nu. Det enda jag vann var väl att jag nu, tre år senare, kan se att jag ändå hade lite rätt när jag sa det jag sa och att jag inte umgås med såna förtryckare som honom nu.

 
Jag och en tjej vid namn Veronica. Tyckte inte så mycket om henne. Tyckte inte så mycket om någon på det lägret. Jo några förresten. Typ hon som var aktiv i Röda Korset och hade dreads. Hon var cool.