Idag sa jag att jag bara existerar i två nivåer av förtvivlan. Antingen är jag lagom förtvivlad att jag kan visa det, eller så är jag så jävla deprimerad att jag måste vara glad för att slippa handskas med den.
Vet inte om det var sant eller inte. Men trött är jag, man blir lätt det efter att ha pluggat långt in på småtimmarna. (Eller på de små timmarna, som peter08 skulle ha skrivit.) Så nu ska jag gå och lägga mig. Ska somna till min atm-favoritlåt, dör när jag tänker på hur bra den är.
Min farmor är borta också. Det känns väldigt konstigt. Lilla, envisa, starka och vithåriga farmor, nittiosex år gammal. Puss.
Kommentarer
Trackback
